Det är fint när alla som vill får vara med. Men ibland är det fint när bara de som faktiskt kan får vara med. När Mrs Bighill Singers sjunger kan alla. De är så genomproffsiga och genomsamsjungna att man baxnar. Men det är ändå inte det som är grejen.
Grejen är att de tar ner en bit himmel till jorden när de sjunger. Så som deras sång låter – så låter himlen.
Grejen är att den glädje, den frihet, den kärlek och den frimodighet som deras musik andas kommer att råda i den himmel som jag ibland längtar till. Råda allena.
Grejen är att de bygger en bro mellan den som lyssnar och den som (jag tror) bär världen och allt annat.
Grejen är att de sjunger om det största jag vet, det största jag har. Det mest orimliga man kan tänka sig och samtidigt det enda som bringar någon slags klarhet och mening i en värld som i slutändan är ännu orimligare.
Om och när du kan höra dem sjunga – gör det. Och lyssna. Och då inte bara till deras sång.
