Jani Edström

Kom hem! med Mrs Bighill Singers är kanske det mest ambitiösa skivprojektet inom finlandssvensk gospelmusik hittills. Men innan vi går till hur anrättningen smakar, eller snarare låter, ska vi titta på ingredienserna. Vi börjar med låtmaterialet. Här handlar det om litet gammalt och litet nytt, litet lånat och litet eget. Så tar vi ett knippe begåvade sångare med bästföredatumet långt in i framtiden. Att flera av sångarna på skivan förgyllt tävligen The Voice of Finland säger en del. Därefter tar vi en handfull rutinerade musiker som får fria händer att ge låtarna sin slutliga utformning innan de spelas in. Med modernaste utrustningen förstås. Före tiden med ettor och nollor (digitaliseringen) hade denna produktion kostat belopp med många nollor på slutet.

Sångarna och musikerna på skivan har inget att bevisa, de allra flesta är meriterade med egna karriärer och projekt. Att de lyckats samlas kring ett gemensamt projekt är en bedrift i sig. Eller så är det bara så himmelskt roligt att jobba tillsammans med en massa sköna människor att det går på ren spelglädje.

Så hur låter anrättningen? Stort och mäktigt. Tajt och väloljat. Imponerande och häftigt More is more liksom. Enskilt fungerar låtarna rätt bra, men som helhet känns skivan spretig och faller litet på sin egen tyngd. Omgivna med rätt material, musiker och producenter kunde alla sångare på skivan gjort sin egen skiva. Nu känns skivan ibland som ett kollektivt svar på Ole Börud (Norge) och Samuel Ljungblad [sic!] (Sverige).

Kom hem! är ofta mera imponerande än berörande. Berörande blir den när volymen tonas ner, när enskilda solister ges mera utrymme, när nyanserna släpps fram. Det är med gospel som med blues, lättare att spela men svårare att förmedla känslan. Det gäller också texterna som behöver mogna liksom som musik och arrangemang. Att skriva gospeltexter är inte lätt. Det gäller att hitta balansen mellan det högtravande och det banala när man vill ge uttryck för sin djupaste erfarenhet.

Så till pärlan på skivan. Så här låter gospel på finlandssvenska 2015 när den är som bäst. Det är sången Trofasthet av Mikael Svarvar. Den innehåller allt en välskriven gospelsång behöver. Texten kunde lika gärna vara en psaltarpsalm. Inledningen är lågmäld och rätt traditionell. Sedan växer arrangemanget när både solist och kör lyfter hela härligheten upp till högre sfärer. Men de viktigaste av all. Jag är inte längre imponerad, utan berörd. Plötsligt känner jag Guds trofasthet, som om det var jag som skrivit texten, som om det va jag som sjöng. Det är det som är gospel.