Jag vet inte vilka stjärnor gruppen Mrs Bighill har siktat på med sin nya skiva, men faktum är att de når högt, väldigt högt! Jag sitter och strölyssnar på skivan medan jag arbetar. Det går inte alls bra, antingen hör jag inte musiken eller så får jag inget gjort.
Det här är inte en skiva man strölyssnar på, åtminstone fungerar det inte för mig. Både sången och musikarrangemangen är utmanande, invecklade och jag måste få koncentrera mig på vad jag hör.
För rätt många år sedan hade Heidi Storbacka en idé om att handplocka personer till en vokalgrupp. De startade år 2009 med att öva lite grann och kort därefter uppträdde de på Porijazz! Gruppen består främst av österbottningar från Jakobstad och Karlebytrakten. Två medlemmar bor i södra Finland. Namnet låter amerikanskt, men är inget annat än en engelsk översättning av Fru Storbackas sångare.
Vad är det för sorts musik? HBL:s recensent hörde Backstreet boys, jag måste säga att jag inte vet vilken skiva han har lyssnat på. Det här är en salig blandning av modern psalmsång till lite progg, lugna ballader, funkig pop till klassisk modern gospel.
Jag frågar mig själv om det här är Svenskfinlands i våra dagar svar på Choralerna eller kanske Minitvers. Musiken låter helt annorlunda än den gjorde då, men sångarrangemangen och det sångarna presterar påminner mig om de gamla svenska höjdarkörerna. Förlåt mig, men jag hör även lite Abba i körprestationerna. Och det är alltså toppbetyg! Musikaliteten är skyhög.
Vänta lite, här låter det ju som Johannes Häger! Ja visst ja, han är en av de många som har ett finger med i projektet. Samtliga körmedlemmar sjunger solo på skivan och de gör det alla mycket bra men jag är nog ändå mest imponerad av vad de här personerna åstadkommer med sina körstämmor. Speciellt damerna, wow!
Men hur låter det? Är det inte lite riksfyllt [sic!] att samla åtta solister, eller ska vi till och med säga individualister, till en kör? Jo, det är det nog. På vissa ställen låter det lite skrikigt men med tanke på hur många ihopsamlade ”solistkörer” låter så får nog ”bighillarna” vara mycket nöjda!
Jag undrar ändå om det här går hem i stugorna? Är det här för invecklat och välproducerat? Är ribban så hög så att de som vanligtvis strölyssnar på musik blir mätta efter några låtar? Jag vet inte, kanske det, men samtidigt tror jag det här är det bästa jag hört i gospelkörväg i vårt land hittills. Det här lever, det är inte som de överproducerade smetproduktioner som till exempel amerikanske kristna bolag spottat ut. De här svänger! Jag leker med tanken på vad som skulle hända om gruppen skulle ha gjort en helt engelskspråkig version och fått något bolag i USA att napp[sic!]. Standarden borde hålla, absolute. Av skivans fjorton sånger är det bara bonusspåret som sjungs på engelska, resten är svenska sånger.
Jag lyssnar mera och njuter av det äkta hammondljudet och Joel Svenfelts proffsiga gitarrfillar, men irriterar mig på att man skrivit ”moog” fast det låter lite för rent för att vara gammal analogsynth.
Sången ”Var inte rädd” är som len honung med blåset, synthslingorna och Stevie Wonder-inspirerat klaviatur. Musikerna lyckas lyfta den redan proffsiga kören till ännu mer halsbrytande upplevelser. Det här låter inte som något snabbt ihoprafsat, det här låter påkostat. Jag kollar konvoluttexten och förvånas av att sju personer nämns som ljudtekniker. Det hörs, att det här är ingen dussinskiva.
Jag undrar hur många som egentligen varit inblandade så jag skickar sms till en av medlemmarna och får svaret ”många”. Bland de många som jobbat med ljudbilden vill jag gärna lyfta fram Johan Nybäck, som gjort några tuffa nytänk och ett bra programmeringsarbete för att vara en sån här skiva.
Några av körmedlemmarna har skrivit en del av materialet. Mikael Svarvar spelar det mesta av klaviaturen och gör det med bravur oavsett om det är orgelfill eller pianolir. Och med Linblom på elbas och Aitoaho på trummor kan det inte bli fel. Jag förstår att det här tog lång tid att göra, tack för gott handarbete!
Inne i konvolutet nämns 13 låtar, på pärmsidan nämns 15 låtar och på skivan hör jag 14 låtar varav den sista är den engelska versionen av Heid [sic!] Storbackas låt Fader vår. Det gjorde det också svårt för ett instrumentfreak att läsa vem som spelade vad eftersom informationen inte riktigt stämde med skivan.
Nu vill jag inte störa lyssnandet med mer skrivande, det här är ju bra ju! Köp!
