Wilhelm Kvist

Slipad gospel på finlandssvenska

Gospel är en knepig genre. Redan när ett band kallar sig Mrs Bighill Singers anar man ugglor i mossen och naturligtvis förebilder i USA. Alltför ofta har dylika projekt fallit platt till marken, men hur är det den här gången?

Det som förundrar mig allra mest är varifrån behovet att skrika ut sitt budskap egentligen kommer. Blir budskapet starkare om man skruvar upp volymen? Inte alltid.

Trots att jag redan efter de två inledande låtarna Fader Vår och Min frälsare lever känner mig helt utmattad – och trots att titelspåret Kom Hem! låter som gamla goda Backstreet Boys eller något annat pojkband fullproppat med anabola steroider – är det med en rejäl dos respekt som jag lyssnar vidare. Ju längre skivan lider, desto mer varierat och helhjärtat blir ju musicerandet.

Mrs Bighill Singers grundades 2009 och uppträdde redan samma sommar på Pori Jazz. Det amerikansktklingande namnet till trots handlar det om ett utpräglat finlandssvenskt projekt med Heidi Storbacka som primus motor. Hon har skrivit de flesta låtarna och står som producent. Förutom Storbacka figurerar på skivan erfarna musikaliska profiler som Tuukka Aitoaho, Mattias Björkholm, Rasmus F. Forsman, Johannes Häger, Stefan Lindblom, Johan Nybäck och Mikael Svarvar, som alla verkat länge i branschen, inte minst i det svenska Österbotten. Alla spelar något instrument eller sjunger ett solo på något spår.

Genremässigt hamnar skivan närmast gospelfunk med Var inte rädd och Beroende som främsta exempel, men också långsamma ballader bjuds det på (Gud, jag lyssnar) och psalmpastischer (Trofasthet). Det uppskruvade arrangemanget av Börje Rings För att du inte tog det gudomliga… gör att låten påminner mera om Europes The Final Countdown än om en gitarrdänga vid lägerelden.

Och texterna? Att sjunga ”Ja, han älskar mig, han älskar inte min synd” känns som att upprepa självklarheter, men det var väl något av poängen.

Jag gläder mig över hur välproducerade flera av låtarna är och hur bra de allra flesta medverkande sjunger. Trots att här, skall medges, finns inslag av irriterande nasal sång, låter det bättre än på många andra plattor i genren.

En viss musikalisk variation finns här. Ändå är en stor del av materialet lite för kompresserat och lite för strömlinjeformat – som för att passa perfekt i flödesradio, till exempel på någon finlandssvensk kanal.